Utifrån forskning har fyra olika relationsmodeller skapats: kontinuitet, ömsesidighet, differentiering och plikt. Indelningen grundar sig på hur närståendevårdaren upplever de förändringar som minnessjukdomen medför, vad hens motivation att verka som närståendevårdare grundar sig på och hurudan relation närståendevårdaren och personen med minnessjukdom har haft tidigare. Vi går igenom dessa fyra relationsmodeller och du kan fundera på om någon av dem känns bekant.

Kontinuitet

Du strävar efter att hålla i minnet hurdan din närstående var före insjuknandet. Du märker hens minsta positiva reaktioner och förhåller dig positivt till din roll som närståendevårdare. Ni bägge upplever att det finns ett varmt partnerskap och en samhörighet mellan er.

Denna relationsmodell medför dock även utmaningar. Det kan vara svårt för dig att upptäcka de förändringar och begränsningar som minnessjukdomen medför. Då motsvarar din upplevelse av din närståendes situation och funktionsförmåga inte längre verkligheten. Det finns en risk att situationens allvar realiseras med fördröjning och plötsligt, vilket orsakar starkt lidande.
Det är möjligt att stanna kvar i denna relationsmodell länge, men senare kan en övergång till differentierings- eller pliktmodellen ske.

Ömsesidighet

Du förstår de förändringar som minnessjukdomen medför. Du är motiverad att vårda din närstående eftersom hen tidigare har tagit hand om dig, eller åtminstone tror du att hen skulle vårda dig om rollerna var ombytta.

Liksom i kontinuitetsmodellen förhåller du dig positivt till din roll som närståendevårdare och upplever samhörighet med din närstående. I denna relationsmodell har du dock en mer realistisk uppfattning om minnessjukdomens framskridande och du klarar av att anpassa dig till den ständiga förändringen. Det är utmanande, men skyddar mot starka känslor av förlust och sorg som en plötslig och fördröjd insikt om situationen skulle leda till.

Differentiering

Du upplever att din närstående har förändrats radikalt från hur hen var före insjuknandet. På grund av er inbördes relation är du villig att verka som närståendevårdare, men du förväntar dig inte längre att få något från din närstående. Du är saklig i förhållande till din närstående, men i er växelverkan finns bara lite individualitet eller visande av känslor.

Du upplever din roll som närståendevårdare som positiv, negativ eller en blandning av bägge. Genom att distansera dig från situationen skyddar du dig mot starka känslor som man ställs inför med en person med minnessjukdom.

Denna relationsmodell motsvarar ofta inte särskilt väl din närståendes behov. Situationen kan underlättas av stöd som hjälper dig att hitta gamla bekanta drag hos din närstående. Å andra sidan kan du också uppleva att det är övermäktigt att öka närheten mellan er.

Plikt

Du upplever att du till exempel av moraliska skäl är förpliktad att vårda din närstående. Er relation har inte heller före din närståendes insjuknande varit särskilt stark och efter insjuknandet är närhetskänslorna antingen minimala eller saknas helt.

Du upplever blandade eller enbart negativa känslor gentemot närståendevården. Ur moralisk synvinkel upplever du din roll som viktig, men du är också särskilt utsatt för stress och utmattning.

Vad anser du om dessa relationsmodeller?

Känner du igen någon eller en blandning av flera modeller som din? Eller saknas någon viktig synvinkel i dessa?

Om du kände igen en relationsmodell som din, hur syns det i din vardag? Vad är du nöjd med eller vad skulle du vilja förändra?