{"id":8239,"date":"2020-06-10T09:49:50","date_gmt":"2020-06-10T06:49:50","guid":{"rendered":"https:\/\/memocate.com\/?p=8239"},"modified":"2026-03-23T10:04:15","modified_gmt":"2026-03-23T08:04:15","slug":"yhdessa-tekemisesta-yhdessa-olemiseen","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/memocate.com\/sv\/yhdessa-tekemisesta-yhdessa-olemiseen\/","title":{"rendered":"Fr\u00e5n att g\u00f6ra tillsammans till att vara tillsammans"},"content":{"rendered":"
Allm\u00e4nt<\/a><\/p>\n
\n<\/div><\/div>

Fr\u00e5n att g\u00f6ra tillsammans till att vara tillsammans<\/h1>\n<\/div><\/div><\/div><\/div>

Minnessjukdom f\u00f6r\u00e4ndrar parf\u00f6rh\u00e5llandet, dess karakt\u00e4r och kommunikation. I en studie publicerad i tidskriften Gerontologia analyserades intervjuer d\u00e4r en person med minnessjukdom och dennas make eller maka talar om sitt parf\u00f6rh\u00e5llande, i syfte att f\u00f6rst\u00e5 vilka betydelser som ges \u00e5t parf\u00f6rh\u00e5llandet och kommunikationen i det.<\/p>\n<\/div><\/div><\/div><\/div>

intervjuer<\/a> minnessjukdom<\/a> n\u00e4rst\u00e5endev\u00e5rdare<\/a> parf\u00f6rh\u00e5llande<\/a> kommunikation i parf\u00f6rh\u00e5llandet<\/a> make\/maka<\/a> forskning<\/a> kommunikation<\/a><\/h6>\n<\/div><\/div><\/div><\/div><\/div>
<\/span><\/div>
Heikki Hauskaviita<\/a><\/h5><\/div><\/div><\/div>
10.6.2020<\/h5>\n<\/div><\/div><\/div>
<\/div><\/div>
<\/span><\/div>

Temana desamma hos alla talare<\/b><\/h2>\n

<\/h2>\n<\/div><\/div>

Forskningens material bestod av sammanlagt 13 forsknings- och medieintervjuer. Oberoende av vilken typ av intervju det var fr\u00e5ga om framtr\u00e4dde likartade teman. Uppm\u00e4rksamheten riktades mot f\u00f6r\u00e4ndringarna hos den insjuknade personen och dennas f\u00f6rm\u00e5ga att klara sig sj\u00e4lvst\u00e4ndigt, den friska makens eller makans skyldighet att v\u00e5rda sin partner samt f\u00f6r\u00e4ndringarna i f\u00f6rh\u00e5llandets samh\u00f6righet, separathet och n\u00e4rhet. Nedan g\u00e5r vi igenom n\u00e5gra av de teman som framkom. I faktarutan i slutet finns en l\u00e4nk d\u00e4r artikeln kan l\u00e4sas i sin helhet.<\/span><\/p>\n<\/div><\/div>

Engagemanget grundar sig inte p\u00e5 nuet utan p\u00e5 historien och kontinuiteten<\/b><\/h2>\n

<\/h2>\n<\/div><\/div>

Ett av forskningens mest centrala resultat var att engagemanget i f\u00f6rh\u00e5llandet med en person med minnessjukdom inte best\u00e4mdes s\u00e5 mycket av nuet, utan av f\u00f6rh\u00e5llandets historia samt kontinuiteten och de m\u00e5l som st\u00e4llts f\u00f6r kontinuiteten. F\u00f6rh\u00e5llandet s\u00e5gs uttryckligen som ett kontinuum, d\u00e4r v\u00e5rdtiden var en fas bland andra faser.<\/p>\n

\u00c4ven om personen med minnessjukdom inte l\u00e4ngre skulle vara kapabel till \u00f6msesidigt g\u00f6rande, bestod upplevelsen av samh\u00f6righet och n\u00e4rhet tack vare f\u00f6rh\u00e5llandets historia och de tidigare levda \u00e5ren. F\u00f6rh\u00e5llandets personliga karakt\u00e4r hade redan skapats i otaliga tidigare interaktionssituationer.
\n<\/span><\/p>\n<\/div><\/div>

Att g\u00f6ra tillsammans blir att vara tillsammans<\/b><\/h2>\n

<\/h2>\n<\/div><\/div>

Parets vi-identitet bestod, men n\u00e4r sjukdomen hade framskridit l\u00e4ngre upplevdes den allt mer som att vara tillsammans i st\u00e4llet f\u00f6r att g\u00f6ra tillsammans. Det som f\u00f6renar g\u00f6rande och varande \u00e4r delandet. I b\u00e5da delas b\u00e5de utrymme och situation. I g\u00f6randet ing\u00e5r dock mera. D\u00e4r delas ocks\u00e5 \u00f6msesidig aktiv verksamhet samt verksamhetens syfte.<\/span><\/p>\n<\/div><\/div>

<\/span><\/div>

V\u00e5rdandet som moralisk f\u00f6rpliktelse<\/b><\/h2>\n

<\/h2>\n<\/div><\/div>

I intervjuerna gavs parf\u00f6rh\u00e5llandet en moralisk dimension, d\u00e4r makarna till personerna med minnessjukdom st\u00e4lldes som skyldiga att v\u00e5rda sina insjuknade partners. De intervjuade uttryckte indirekt att makar har en skyldighet att f\u00f6lja det gemensamt ing\u00e5ngna \u00e4ktenskapsavtalet. Detta var dock inte kopplat enbart till civilst\u00e5ndet, utan ett starkt engagemang uppstod ocks\u00e5 genom den l\u00e5nga varaktigheten av det gemensamma livet f\u00f6re insjuknandet.<\/span><\/p>\n

V\u00e5rdandets f\u00f6rpliktelse s\u00e5gs som ett faktum utan alternativ. De intervjuade anv\u00e4nde till exempel uttryck som m\u00e5ste<\/em>, \u00e4r tvungen att<\/em>, blir tvungen att<\/em> och beh\u00f6ver<\/em>. En intervjuad beskrev att det hj\u00e4lpte att ha en inst\u00e4llning som hen beskrev med orden: \"man kan inte g\u00f6ra n\u00e5got \u00e5t det, man m\u00e5ste bara v\u00e5rda vid sidan om.\" V\u00e5rden i hemmet v\u00e4rderades som mer \u00f6nskv\u00e4rd och b\u00e4ttre \u00e4n l\u00e5ngtidsv\u00e5rd.<\/p>\n

Forskarna lyfte dock fram synpunkten att det att enbart st\u00e4lla makarna som skyldiga att v\u00e5rda sina partners med minnessjukdom kan vara en faktor som f\u00f6rs\u00e4mrar makarnas v\u00e4lbefinnande. En yrkesarbetande make ber\u00e4ttade att hen hade ett f\u00f6rh\u00e5llande med en tredje person.
<\/span><\/p>\n<\/div><\/div>

V\u00e5rdandet som arbete<\/h2>\n<\/div><\/div>

Till alla parf\u00f6rh\u00e5llanden h\u00f6r ocks\u00e5 parternas behov av separathet, och det \u00e4r en motkraft till behovet av n\u00e4rhet. Det innefattar bland annat behov av sj\u00e4lvst\u00e4ndighet, och i denna intervju beskrevs det till exempel genom att tala om egna v\u00e4nner<\/em>, den egna karri\u00e4ren<\/em>, egna aktiviteter<\/em> och egna hobbyer<\/em>.<\/span><\/p>\n

Hos en del av de intervjuade vars makars minnessjukdom hade framskridit l\u00e5ngt och v\u00e5rdbehovet \u00f6kat, f\u00f6r\u00e4ndrades talet till att handla om egen tid<\/em> tal om fritid<\/em>. Detta betonade makens eller makans roll som n\u00e4rst\u00e5endev\u00e5rdare samt upplevelsen av v\u00e5rdandet som arbete. N\u00e4r de v\u00e5rdande makarna talade om sin fritid beskrev de den som omv\u00e4xling och en slags annan verklighet vid sidan av den v\u00e5rd som skedde i hemmet. Fritiden bestod av b\u00e5de att f\u00f6rverkliga egna intressen och att vara ensam och ha m\u00f6jlighet att dra sig tillbaka.<\/p>\n<\/div><\/div>

Parf\u00f6rh\u00e5llandet isoleras fr\u00e5n omv\u00e4rlden<\/b><\/h2>\n<\/div><\/div>

Forskarnas observationer om att parf\u00f6rh\u00e5llandet mellan en person med minnessjukdom och dennas make eller maka b\u00e5de isoleras och isolerar sig fr\u00e5n omv\u00e4rlden var kopplade till att ta emot hj\u00e4lp och att ber\u00e4tta om sjukdomen. Man ville eller kunde inte n\u00f6dv\u00e4ndigtvis ta emot den hj\u00e4lp som andra m\u00e4nniskor erbj\u00f6d. Exempelvis beskrevs barnens liv med orden eget liv med egna bekymmer<\/em>.<\/span><\/p>\n

Separatheten \u00f6kade ocks\u00e5 av att man kunde undvika att ber\u00e4tta om minnessjukdomen f\u00f6r andra m\u00e4nniskor. Orsaken till detta var att skydda den insjuknade personen. Att ber\u00e4tta om minnessjukdomen uttrycktes som att ropa ut det till alla<\/em>, att skvallra offentligt<\/em> och att hemligh\u00e5lla det f\u00f6r andra<\/em>.<\/p>\n<\/div><\/div><\/div><\/div><\/div>

<\/span><\/div><\/div>

Parf\u00f6rh\u00e5llande och kommunikation i parf\u00f6rh\u00e5llandet i intervjutal med personer med minnessjukdom och deras makar<\/h3>\n<\/div><\/div>

 <\/p>\n